nyckelpigan-i-norr

Alla inlägg under augusti 2015

Av Barbro Nyckelpiga - 28 augusti 2015 11:10

Oj oj oj ... på förmiddagen har vi sannerligen haft ett skitväder - ett riktigt uschligt höstväder. Regnrusk - störtregnat har det gjort i stort sett hela morron och förmiddagen tills för ett tag sen. Nu börjar det faktiskt ljusna lite. Har varit kolsvart ute ... +15 när jag klev upp kring halv fem, men väldigt mörkt. Det blåser mycket också. Ovädret började igår kväll och det känns riktigt som en höstdag idag.

Man får väl trösta sig med att naturen behöver sitt vatten!

 

Av Barbro Nyckelpiga - 27 augusti 2015 19:15

  Visst är det konstigt det här med hår. Jag menar – lockigt eller rakt hår. Dom som har rakt hår vill göra det lockigt och köper locktänger och annat som gör vackra lockar – medans dom med lockigt hår vill ha rakt och köper plattänger!!!


Visst är det väl ändå underligt … man är aldrig nöjd!


(jag har gjort en "fejkbild" - med långt hår - det är inte "jag själv" - bara ansiktet som är JAG)

Av Barbro Nyckelpiga - 27 augusti 2015 19:14

Idag hade jag klipptid hos frissan. Gud så skönt, både att få kortare och uppklippt hår och så den där sköna massagestolen som man får sitta i under hårtvättningen och sen så är ju frissan så snäll att hon gör en skön huvudmassage också. Jag höll på att somna i stolen. En sån borde tandläkaren också ha! Och så skulle dom ha feromoner och spruta ut i både väntrummet och undersökningsrummet (hos tandis alltså!). Så man blir lugn och tar tandläkarbesöket med ro!

Jag blev nöjd och belåten med klippet och 560 kronor fattigare - men det var det värt. Att frissan också är en mycket trevlig människa - det gör ju inte frissabesöket sämre!

 

Av Barbro Nyckelpiga - 26 augusti 2015 13:20

 

Tittar ut genom mitt fönster här på jobbet och ser att det faller ner en del björklöv från träden - nej nej - det får inte vara "den tiden" nu ... vill inte! Vart tog sommaren vägen?

Även om det just nu är strålande solsken och +20 grader - så går det onekligen åt fel håll nu!



Av Barbro Nyckelpiga - 26 augusti 2015 05:32

  Inatt har det varit en sån där "vaknatt" - har inte kunnat sova, har kanske sovit max tre timmar inatt - är så in i nordens trött och jag känner skallebanget lurar där uppe. Ett tag hade jag faktiskt tänkt stanna hemma och sova - men nej - jag sitter här på jobbet och har redan börjat dagen.

Utanför mitt fönster är det dimmig även på morron, bara +9 grader och alldeles vindstilla.


Låg inatt och tänkte på en ung kvinna som satt igår utanför min Konsumbutik där jag handlar. Jag vill bara ge nåt till henne - frågade kassörskan som jag känner, lite om den här kvinnan, vart hon kommer ifrån och hon och hennes man, plus deras tre små barn, sov visst i sin bil! Hon sa att dom brukar handla en grillad kyckling och dela den inom familjen. Stackarna säger jag bara! Medans jag var inne i affären, så kom kvinnan med en baguette och lite småpengar i handen och sa nåt på sitt språk. Hon ville ha hjälp att få veta om pengarna räckte till för att köpa smörgåsen. Men nej nej ... inte det, så hon tackade mig och gick ut. Stackarn. Medans jag handlade kunde jag inte släppa tanken på henne och därför började jag att prata i kassan med kassörskan om kvinnan. Jag berättade vad som hänt och jag sa: Nej - jag kan inte annat än tycka synd om henne - jag går och köper baguetten och en dricka och ger henne. Jag är lika fattig eller rik för den lilla summan som kostar mig att ge henne nåt att äta. Hon blev så glad och började nästan gråta när jag kom ut och gav henne detta. Hon tackade och tackade och följde mig med blicken och vinkade när jag åkte iväg. Alltså ... man kan inte ge till alla - men jag känner verkligen för dom här människorna, det finns många där ute som behöver vår hjälp och så när dom har småbarn, mitt hjärta blöder. Jag bara tänkte på kläder och skor som man kan ge, varma kläder nu till vintern. Man skulle vilja ge nåt till hennes små barn. Tänk bara hur deras vardag ser ut, sova i en bil, börjar bli kyligare ute nu, mörkt - det är trångt, var gör dom sina behov, hur håller dom sig rena. Hur äter dom - blir det bara kall mat. Ja det är många frågor som dyker upp i huvudkontoret på mig. Det var flera där vid kassan som hörde vad jag pratade om och sa att jag skulle köpa henne nåt att äta, så jag såg att när dom gick ut från butiken - så gav dom henne pengar ... kanske jag träffade en öm punkt hos dom här och dom också kände att dom ville ge. Hennes man hade fått klippa gräset hos någon en dag och fått lite pengar för det - han var visst väldigt glad över detta - att han hade fått jobba. Han brukar sköta barnen medans den unga kvinnan brukar sitta och tigga, vet inte om dom byter av varandra ibland. Det är ju så svårt det här med språket och barriären det sätter upp mellan oss människor, men teckenspråket funkar mellan gränserna som tur är. Mitt hjärta säger att jag vill ge till behövande, mitt huvud säger ibland att man också blir lurad, det finns många som drar nytta av oss givmilda människor, men nog finns det massvis med verkligen behövande där ute - romerna har det svårt, både i sitt eget land, men också i vilket annat land som helst, dom har ingen status någonstans - dom blir behandlade som djur och skit! Vi måste tänka på att det finns rötägg överallt och bland alla nationaliteter. Vad jag inte kan gilla - det är ju om dessa människor blir utnyttjade att tigga för någon annan, som tar det mesta av deras ihoptiggda pengar. Det förekommer säkert också mycket - den varianten av tiggeri. Och det gillar jag INTE! Jag kanske återkommer till detta spörsmål. Jag funderar mycket på det här med "hur kan jag hjälpa" ... en del affärer har ju satt ett speciellt kylskåp där kunder får lämna in varor som dom köpt och sen så delar butiken ut till behövande maten. Det är något som jag skulle vilja att min butik också införde - skall höra med dom.


Oj nu blev det här ett långt inlägg ... sorry. God morgon på er.

Av Barbro Nyckelpiga - 25 augusti 2015 21:00


  Alla barn borde ha rätt att få känna sig trygga, vara älskade, ha mat och kläder och föräldrar som verkligen bryr sig om dom. Men tyvärr så ser ju världen inte så ut. På alldeles för många håll är det barn som bor på gatan, letar mat i sophögar, faller offer för omänskliga så kallade människor … som utnyttjar dom för sitt eget sjuka begär. Och sen bara kastar bort dom som en trasa efter att fått sitt jävla behov mättat för denna gången!

Jag såg en gång ett program, just om pedofiler. Där fick man höra att en man ringde på ett ställe som kunde fixa barn för att utnyttjas, han frågade om det var ok att han efter sitt utnyttjande – fick döda barnet!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Har ni hört så fruktansvärt hemskt!!!! Jag önskar att sådana människor aldrig fick födas … världen behöver inte sådana människor! Dom tillför så stor och hemsk skada på så många små barn, unga flickor och pojkar … bara för sitt sjuka sjuka sjuka jävla behov och begär. Jag blir så fruktansvärt upprörd när jag tänker på allt detta. När jag såg detta programmet så satt jag och grät … jag grät för dessa barn som bara utnyttjas … som aldrig får känna av mänsklig värme och kärlek! Det är hemskt, det är tragiskt, det är ofattbart!

Samtidigt så behöver man inte gå ut i samhället för att det skall finnas s k människor som utnyttjar barn – det förekommer även inom hemmets väggar! Jag vet … är själv drabbad i min barndom! Ett barn skall aldrig någonsin behöva vara med om något sådant här – aldrig aldrig aldrig!!!

Alla begriper ju att detta med att vilja ha sex med barn, mycket små barn också – inte är ett normalt beteende! DET ÄR INTE NORMALT!!!! Det är SJUKT, det är HEMSKT, det är VIDRIGT!!!! Det är så mycket – men det är INTE NORMALT!

Och skulle man känna lust till ett barn på detta sättet, då skulle man söka hjälp – jag skulle bli rädd för mig själv!!! Och för vad jag med mitt begär kan tillfoga ett barn!

Ett barn kan ju aldrig välja, dom är ju i händerna på den vuxne – starkare personen! Dom får ingen hjälp, ingen lyssnar på dom. Dom är utsatta att utnyttjas bara – hemskt!

Jag frågar mig än en gång – som så många gånger förr – hur kan man känna en sexuell lust till ett barn? För mig är det helt ofattbart – det är mycket sjuka människor detta handlar om – men dom måste ju få hjälp – och dom måste söka hjälp själv. För alla vet ju om att detta är så fruktansvärt onormalt som något kan bli!

Av Barbro Nyckelpiga - 25 augusti 2015 20:45

  Alla har vi våra speciella minnen från förr, från våran egen barndom. På gott och ont ibland. Men minnen finns där.

Om jag tänker på goda minnen, glada och roliga minnen, får det bli med mina bästisar, L och B. Tvillingflickorna som blev mina allra bästa kompisar. Vi bodde mitt emot varandra hemma i våran barndomsby. Vi var tillsammans nästan dygnet runt, bara dom timmarna vi sov – var vi från varandra. Vi var som ler och långhalm. Alltid tillsammans. Vi hade mycket roligt.

Barnen i samhället där vi bodde, hittade på än det ena och än det andra. Vi jagade varandra, flickor i ett lag och killarna i ett. Vi hade ficklampor med olika färger som lyste. Det var vitt sken, rött, grönt och gult sken. Vi gick på smyg på varandra. Speciellt om höstkvällarna när det var mörkt ute. Killarna tog fast tjejerna och stängde in dom i min lekstuga! Åkte mycket skidor, byggde kojor, åkte tefat och pulka och kälke. Vi åkte spark och skridskor. Gick på bio ibland … cyklade, badade, åkte ut med båt på sommaren, fiskade. Men jag minns att jag var så rädd för maskar, så L fick alltid trä på masken på kroken!!!

Vi kallades dom Tre Musketörerna av kompisarna. Vi var ett oslagbart och ett sammansvetsat team, jag, L och B. Det var med sorg i hjärtat jag fick uppleva att dom flyttade från vår by, visserligen var vi ganska så upp i tonåren då, men det spelar ju ingen roll när man gillar varandra så mycket, man saknar sina kompisar ändå! Det blev aldrig mera som förr … men så är ju livet – man kan inte alltid vara tillsammans. Men dom blev verkligen saknade av mig …

När vi kom lite i tonåren, så upptäcktes ju killarna på ett annat sätt än förr! Man fick upp ögonen så att säga för dom *ler*. Det flyttade in en ny kille som hette Stefan. Brunhårig och brunögd och alla flickors favorit. Jag tror alla flickor bara älskade honom!

På sommaren cyklade vi ut till badstället F. Där vi även en sommar jobbade i kiosken. Det var faktiskt mitt första sommarjobb och jag trivdes med det. Jag var 16 år och livet lekte.

Vi lyssnade på Kvällstoppen och Tio i Topp, man hade radion med ut på en brygga och satt där och lyssnade och pratade, som bara tonårsflickor kan! Vi läste Bildjournalen … vi lyssnade på Kaj Kindvall och Kersti Adams Ray och Clabbe förstås. Dåtidens radioröster som var kända av oss ungdomar. Vi visste vad mentometerknappar var! Flower Power-rörelsen blev kända av oss … man skulle klä sig som en hippie. Man lärde sig vem Twiggy var, man skulle ha svart-vitrutiga kläder på sig och stövlar … 

Ja tänk vilka härliga tider det var, helt bekymmerslöst och mycket bra.

I skolan trivdes jag, alla kände alla och var alltid tillsammans. Det var ingen mobbing eller otrevligheter där. Vi hade roligt … En trevlig byaskola där även min mormor – min kära lilla mormor – jobbade som kocka.

Men tiden med mina bästisar var allra bäst. Vi trivdes ihop och gjorde allt tillsammans.

När jag var 10 år fick jag en mellanpudel – en svart hane som fick namnet Bob, bara för att mormor och morfar hade haft en Norrbottensspets med just samma namn och som jag kom ihåg från min unga barndom.

Jag minns en gång när vi var 6 år … jag gick ner mig på vårisen alldeles nedanför min morfars sjöboda, mina kompisar var med förstås och dom räddade mig! Jag kommer än idag inte ihåg hur jag kom upp från vattnet – bara att dom gick på var sin sida om mig hem till mina morföräldrar som bodde alldeles ovanför! Jag hade hamnat under isen, försökt slå sönder den och ta mig upp … men minns inte hur. Jag minns bara att jag hade den där issörjan ovanför mitt huvud!! Och samma sommar fick jag gå simskola och lära mig simma, men det tog ett bra tag innan jag vågade släppa simdynorna. Var livrädd för att hamna med huvudet under vattnet!! Detta sitter i ännu – så gammal jag är! Den rädslan har aldrig lämnat mig!

Så jag tackar mina bästisar för att dom räddade mig från drunkningsdöden!

Oj vad man börjar att minnas mycket när man gräver i sitt inre och i sina minnen, men nu måste jag sluta – för annars orkar ingen läsa! Jag hoppas någon orkat läsa hit!

Av Barbro Nyckelpiga - 25 augusti 2015 20:45

  Det ploppar upp saker när man tänker tillbaka på sin barndom … den där tiden som ligger lååååångt lååångt borta nu. Mycket har man glömt, men mycket kommer man ihåg också. Samtidigt som det är tur att vissa saker glöms, så är det också synd att man glömmer bort vissa roligare saker som hänt.

Jag minns när jag lärde min kusin C. cykla. Det gick bra med förstås många fall också under tiden, som det alltid är när ett barn skall lära sig cykla! Men jag minns så väl när hon stod där högst upp i en liten backe alldeles vid våra morföräldrars hus, mormor och min moster stod utanför … för vi skulle ju visa att C. kunde cykla!!! Hon var nog ganska så stolt och mallig där hon stod vid cykeln och skulle visa hur duktig hon var. Och med all rätt! Nåväl – hon trampade iväg nerför backen och det gick ju fortare och fortare, men det jag inte hade lärt henne – det var hur man bromsade!!!! Ve och fasa … alla skrek – BROMSA! Men stackars kusinen min – hon visste ju inte hur hon skulle göra! Men som tur var så fann hon på råd i alla fall – hon styrde cykeln ner i ett dike och kastade sig själv i diket också!!! Och det blev STOPP minsann!!! Men jag fick mig nog lite tillsägelser att jag inte hade lärt henne bromsa *ler*. Hon lärde sig även det ganska direkt. Men f´låt kusinen min för att jag inte lärde dig bromsa samtidigt *ler*. Jag tänkte aldrig på det!!! Så barn som jag var … bara fyra år äldre än kusinen!

Presentation

Urverket

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 13 14
15
16
17 18 19 20 21
22
23
24 25 26 27 28
29
30
31
<<< Augusti 2015 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Vädret hos mig

Fallande nyckelpigor

Mitt glittrande namn

Kiss me


Skapa flashcards