Direktlänk till inlägg 8 februari 2016
Ibland funderar jag över varför man blev som man är. Förstår ni hur jag tänker? Vad är det som gör att man tycker och tänker och är på ett visst sätt. Man får ju mycket med sig hemifrån, som värderingar och sånt. Men hur mycket av "jag" är verkligen "jag". Man är ju liksom en egen individ också, även om man säkerligen blir präglad hemifrån eller där man växer upp.
Själv är jag uppväxt hos mina morföräldrar, p g a omständigheter hemma - jag har väl skrivit detta i nåt tidigare inlägg. Jag hade ett fantastiskt fint hem och väldigt mycket trygghet och kärlek hos mina morföräldrar. Med fint hem menar jag givetvis inte hur det såg ut i huset - utan hur bra det var där - med underbara människor som uppfostrade mig till att bli en självständig och human människa.
Mina morföräldrar var trygga i sig själv, ordentliga, snälla, hjälpsamma och kärleksfulla. Dom gav mig sunda värderingar som jag i min tur givit till min son - tillsammans med sonens pappa förstås. Mina morföräldrar har aldrig försökt tvinga på mig några tankar eller värderingar - utan jag har fått bilda mig en egen uppfattning om saker och ting. Men det är ju klart - man tog åt sig av deras sätt att vara och handlingar - jag ansåg väl att det var det rätta ... vilket jag fortfarande tycker.
Jag minns när det var dags för konfirmationstiden, det var ju väldigt vanligt att barnen mer eller mindre tvingades av sina föräldrar till att konfirmera sig ... dock inte jag. Min mormor sa: Om du vill konfirmera dig enbart för att få en gåva - så kan du få den där gåvan utan att läsa. Om du skall läsa så skall du också tro! Vilket jag inte gjorde - så det var jag och en kille i klassen som inte konfirmerade oss. Mina kompisar tyckte vi var så lyckliga som slapp! Det var ju på den tiden lite mera högtravande med att läsa - inte som nu. Och jag sa samma sak till min son när det var dags för honom att läsa och han valde att inte göra det.
Att vara ärlig mot andra är viktigt - men också att vara ärlig mot sig själv.
Nåväl - tro det gör jag nog på mitt sätt inombords, jag vill väl tro att det finns någon som kan hjälpa mig när jag behöver det och jag ber ibland. Jag tror på nåt gott - det måste bara finns nåt sånt.
Man fick lära sig att vara duktig, känna ansvar, vara ärlig och inte ljuga, vara snäll och hjälpsam. Att alltid göra det bästa man kan utifrån sina egna förutsättningar - det har jag alltid också sagt till min son.
Att vara mot andra som man vill att andra skall vara mot en själv - det är ett viktigt ledord tycker jag!
Och att alltid stå för vad man sagt eller gjort!
Men det är onekligen så att man blir präglad - på gott och ont.
Men man kan också tänka så här: om jag inte vuxit upp hos mina morföräldrar utan hos mina egna föräldrar, hade jag varit "som jag är idag" då? För dom hade ju andra värderingar och betedde sig på helt annat sätt!
Jag är som jag är och nog är jag väl ändå glad och tacksam för det - för jag är nog ganska så nöjd med mitt eget sätt!
En liten lunchtanke bara ...
Nämen oj, nu har det återigen gått ett tag sen sist jag skrev. Förstår inte vad jag håller på med! tiden ni vet och även lusten ibland, saknas. Ja ja - det är bara att försöka bättra mig och det har jag sagt många gånger under min bloggtid. Vintern...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 | 4 |
5 |
6 |
7 |
|||
8 | 9 | 10 |
11 | 12 |
13 |
14 |
|||
15 |
16 | 17 |
18 |
19 | 20 |
21 |
|||
22 | 23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
28 |
|||
29 |
|||||||||
|