nyckelpigan-i-norr

Inlägg publicerade under kategorin Funderingar och tankar

Av Barbro Nyckelpiga - 22 februari 2016 11:30

 

Många är in och läser,

men få skriver en kommentar …

Jag undrar VARFÖR?

Det kostar väl inget att skriva och kanske tycka till här!

Det är ju roligt för bloggägaren om

någon skriver nåt …

det blir mera som en dialog då.

Även om jag inte alltid väntar mig

en kommentar,

uppskattas den verkligen när den kommer!

Så ta nu chansen, skriv nåt hos mig,

var inte rädda! Jag är inte farlig alls!

Skriv!

Tyck nåt!

Kommentera!

Säg nåt!

 

Av Barbro Nyckelpiga - 22 februari 2016 11:30

 

Man kan fråga sig hur anonyma vi bloggare är!
En del väljer ju att vara, eller försöka vara,
helt anonyma. Väldigt försiktiga i det som skrivs,
så ingen kan härröra vem det är och varifrån det är skrivet.
Medans andra lämnar ut hela sig och sitt liv.
Hur tänker vi bloggare egentligen själva?
Jag menar:
vill vi vara okända för alla,
eller vill vi att en del skall känna oss,
man vill dela med sig och berätta,
men samtidigt kanske inte vara så öppen som en bok.
Det här är en svår balansgång,
hur man vill,
vad törs man och vad vågar man,
vem läser bloggen egentligen,
helt okända människor,
kanske dom man känner,
kanske någon av en slump läser det man skrivit,
någon som man verkligen inte vill skall läsa det som skrivits!
Hur tänkte man en gång själv när man började blogga.
Tanken för mig - var väl att vara anonym,
men samtidigt så vill jag att dom som känner mig
skall läsa, eller en del åtminstone som man känner,
kanske släkt och vänner i första hand.
Arbetskamrater, nja jag vet inte!
Både ock …
***
Egentligen så har jag inget hemligt alls, så det
är ju bara att läsa för vem som helst.
Jag ljuger ju inte när jag skriver,
det som sätts på pränt är mina egna tankar och
funderingar som ploppar upp i skallen,
lite då och då, väldigt ofta för det mesta *ler*.
Så det är ju inte så att jag skäms för nåt
jag skriver eller har skrivit!
Jag står för det som jag sagt och publicerat.
Jag är ärligt i mina inlägg,
jag berättar om smått och stort.
Om vardagen, barndomsminnen, tankar …
***
Men det här med att vara anonym …
hur resonerar ni om den frågan?
Är det många som ni själva känner,
som vet att ni bloggar och läser eran blogg.
Är det familjen, släkt eller vänner?
Eller är ni “hemlighetsfulla” och inte berättat
för någon levande själ att ni bloggar?
Och i så fall varför?
Kul om någon faktiskt svarade på dessa frågor.
Det vore kul att kunna diskutera den.

Av Barbro Nyckelpiga - 22 februari 2016 11:26

Jag minns när jag var ung, nu är det bra om man minns gårdagen *fnissar*. Fast nog är det lite konstigt det här med minnet, jag kommer väldigt mycket ihåg vad som hände för 40 år sen - men ibland kommer man inte ihåg nåt från förra veckan! Nja - riktigt så farligt är det väl inte än, men nästan -

Och så kan det ju också vara att man minns det man vill minnas - precis som man hör det man vill höra!

 

Av Barbro Nyckelpiga - 19 februari 2016 09:17

  Är man ute som ”modern” människa om man inte springer på gymet varje dag, om man inte färgar håret och bleker tänderna, om man inte gör en fettsugning av mage och låren! Eller opererar in lite silikon i brösten och sprutar in Botox i pannan för att inte livsrynkorna skall synas.


Det verkar ju som om människor i detta samhälle är så fixerade på utseendet sitt så dom inte hinner med att leva. Visst är det väl ok att vilja se bra ut – men det är inte allt ändå som är viktigt – ja det tycker jag i alla fall.


Det är ju så populärt med dessa Make Over-programmen, gör-om-mitt-utseende! Visst – jag kan förstå att en del människor är helt missnöjda med sitt utseende och vill förbättra det för att kunna må bra – det accepterar jag förstås.


Men då unga tjejer i 20-års åldern börjar operera sina bröst – nog har det väl ändå gått för långt då, eller är jag helt ute och cyklar.

Vad tycker Du?

Av Barbro Nyckelpiga - 19 februari 2016 09:10

Att våga vara sig själv, att våga gå sin egen väg – hur svårt är inte det?!

Hur många är vi inte som tror att den "rätta vägen" är att göra som alla andra, för visst är det väl så, att om man avviker från "mönstret" och är sig själv, så är man rädd att bli ensam och utanför. Men att hitta sin egen väg, att lära sig våga vara sig själv, att våga stå för vem man är - visst ger det också ett stort självförtroende och på detta sättet kan man också lära älska sig själv och trivas med "vem jag är" och det är viktigt tror jag, både för en själv - men också för omgivningen.

Livet är inte alltid enkelt - det har man lärt sig under sin levnad - men vem har sagt att det skall vara enkelt?

Man lär sig också av sina misstag - för det mesta gör man faktiskt det, lär sig alltså - med vissa undantag förstås! En del lär sig ju aldrig hur gamla dom än blir!

Nya vägar leder också till nya upplevelser och nya utmaningar. Fel väg kan också vara rätt väg på lång sikt och tvärtom - det finns ju aldrig några garantier för nåt här i världen!

Är det något som jag har kommit fram till i mitt liv, så är det att följa hjärtat. Att våga vara den man är, pröva nya vägar, stå för sina val, bjuda på sig själv och känna trygghet i det. Att alltid våga stå för det man både säger och gör - att vara sig själv är viktigt tror jag.
Men visst kan man beundra en del människor, vad dom vågar göra, både inom yrkeslivet, familjelivet och det äventyrliga. Jag kan beundra en del och tänka - oj om jag också hade varit så där modig! Men nu är jag ju JAG och det får jag acceptera. Men visst är det också viktigt att någon gång våga kliva utanför komfortzonen, den trygga och hemvanda zonen - då utvecklas man som människa och det är alltid viktigt. Att våga göra något nytt och annorlunda. Man skall aldrig vara rädd för att lära sig nya saker - så länge man lever. Jag brukar säga - man lär sig nåt nytt varje dag! Tänk så positivt! För varför skall man bara stanna av i sitt liv!

Det är ju så här med oss människor också - att vi tänker mycket på hur andra uppfattar oss, så där kan jag inte göra för vad skall grannarna och andra tänka då! Och inte kan jag säga mina innersta tankar och tycka olikt andra ... men varför inte då??? Alla har väl rätt till sin åsikt eller hur!

Man kopierar hur andra har det hemma och försöker omplantera det i sitt eget liv och hem. Varför - varför inte skapa sig en egen stil och visa vem som bor i just mitt hem! Det har jag gjort och en del har kunnat säga till mig - hur vågar du? Men varför skulle inte jag våga - det är ju mitt eget hem och hus och det är vi - familjen - som skall bo där! Jag skiter fullkomligt i vad andra tycker om ”min stil” – för det är ju inte dom andra som skall bo där – utan det är ju vi – vårat hem! Huvudsaken är ju att vi som bor där trivs!!! Jag försöker inte rapa efter någons stil - utan mitt hem fyller jag med saker som jag trivs med! Och har dom färgerna som jag vill ha där.

För visst är det väl skönt att känna stolthet och trygghet i att man lever sitt liv, gör våra egna val, väljer våra vägar och glädjs över det. Vi är ju lyckliga av att vara vi!

Vi människor lever nog oftast våra liv genom andra, många gör det åtminstone, en del glädjs bara av andras motgångar, håller reda på vad andra gör och säger, istället för att våga vara sig själv och leva sitt eget liv och göra det dom själva vill!

Nog är det bra ibland att människor bryr sig om andra, men då skall det vara på ett bra sätt, som medmänniska i svåra stunder - att ställa upp - inte att skvallra och bry sig på ett negativt sätt - det gillar jag INTE!

Det som är viktigt är att stå för den man är, att våga vara sig själv och tro på sig själv! Att följa sin egen väg ... att leva sitt liv genom sig själv och inte genom andra!

Oj vilket babbel detta blev och jag hoppas så - att ni förstår mina konstiga och snirkliga tankesätt!


Tack för att du ville läsa! Jag hoppas du orkade hit!


Av Barbro Nyckelpiga - 19 februari 2016 08:24

Om jag var rik och ung – vad skulle jag göra då?

 


Jo om jag var rik så skulle jag kunna vara mycket mera generös mot andra människor än vad jag kan nu – jag försöker vara det – men det är ju begränsat vad man kan ge till andra. Men jag ger mycket av MIG SJÄLV – och det är inte så dåligt det heller. Att kunna dela med sig av sig själv till nära och kära, men det skulle vara roligt att kunna skänka mycket mera pengar till behjärtansvärda insatser runt om i världen – det finns så många många och åter många behövande runt om oss. Detta elände som aldrig tar slut, att människor skall svälta, behöva vara utan vatten och medicin och tak över huvudet! Det är skrämmande när man tänker efter hur mycket pengar som dagligen pumpas in i krigsindustrin!!


Om jag vore ung – riktigt ung – kring 20 år – då skulle jag ge mig ut i världen och jobba flera år. Jag skulle vilja hjälpa till nånstans bland människor som lider och behöver mänsklig hjälp. Att kunna känna att man gör någonting för mänskligheten, verkligen GÖR någonting bra och att man ändå försöker hjälpa till. Då är man på plats och ser verkligen att människor blir hjälpta – ibland när man skänker pengar till någon organisation – så har man ändå i bakhuvudet – måntro om pengarna kommer till dom behövande?


Om jag vore ung så skulle jag lära mig flera språk – är superintresserad av språk och har alltid varit det – ändå lärt mig  flera under årens lopp. Men om man bor i utlandet så lär man sig ju betydligt bättre att prata språket än vad man gör i en skolbänk. Tänk bara att få vara utbytesstudent i nåt annat land eller jobba som aupair – (hur f-n stavas det ordet???).


Jag skulle resa mera, se mig om i världen. Det finns så många intressanta länder som jag skulle vilja se, tänk bara på Egypten, gå där kring pyramiderna och känna historiens vindslag, tänka på att faraonerna under årtusenden gått där, det är en sån fashinerande epok den här tiden när pyramiderna byggdes och farao regerade! Jag skulle också vilja se mycket av Indien, Mexico, Brasilien, Australien, Thailand, Japan, Kina, Nepal, Bali – ja hela världen är ju intressant!!! Men ack så stor …


Om jag vore ung skulle jag studera till nåt riktigt intressant – jag undrar till vad?


Men jag är ju varken ung eller rik – i ordets  rätta bemärkelse! Jag är ung i sinnet mitt – och det är ju tur det! Jag är rik på livserfarenheter och minnen, jag är rik därför att jag har barn och en man som jag älskar. Jag är rik för att jag har ett hus och hem där lycka och harmoni råder, jag är rik för att jag har ett jobb som jag trivs med och jättefina arbetskamrater. Jag är rik för att jag får vara frisk och orkar stiga upp varje morgon ur min säng! Jag är rik för att mina ögon kan se hur vacker våran natur är och jag är rik för att jag kan höra fågelkvitter – detta underbara som man bara njuter av att lyssna på. Jag är rik för att jag bor i ett fredligt land – där inget krig härjar. Jag är rik för att jag har mina vänner som jag trivs med.


Av Barbro Nyckelpiga - 8 februari 2016 10:51

    

Ibland funderar jag över varför man blev som man är. Förstår ni hur jag tänker? Vad är det som gör att man tycker och tänker och är på ett visst sätt. Man får ju mycket med sig hemifrån, som värderingar och sånt. Men hur mycket av "jag" är verkligen "jag". Man är ju liksom en egen individ också, även om man säkerligen blir präglad hemifrån eller där man växer upp.

Själv är jag uppväxt hos mina morföräldrar, p g a omständigheter hemma - jag har väl skrivit detta i nåt tidigare inlägg. Jag hade ett fantastiskt fint hem och väldigt mycket trygghet och kärlek hos mina morföräldrar. Med fint hem menar jag givetvis inte hur det såg ut i huset - utan hur bra det var där - med underbara människor som uppfostrade mig till att bli en självständig och human människa.

Mina morföräldrar var trygga i sig själv, ordentliga, snälla, hjälpsamma och kärleksfulla. Dom gav mig sunda värderingar som jag i min tur givit till min son - tillsammans med sonens pappa förstås. Mina morföräldrar har aldrig försökt tvinga på mig några tankar eller värderingar - utan jag har fått bilda mig en egen uppfattning om saker och ting. Men det är ju klart - man tog åt sig av deras sätt att vara och handlingar - jag ansåg väl att det var det rätta ... vilket jag fortfarande tycker.

Jag minns när det var dags för konfirmationstiden, det var ju väldigt vanligt att barnen mer eller mindre tvingades av sina föräldrar till att konfirmera sig ... dock inte jag. Min mormor sa: Om du vill konfirmera dig enbart för att få en gåva - så kan du få den där gåvan utan att läsa. Om du skall läsa så skall du också tro! Vilket jag inte gjorde - så det var jag och en kille i klassen som inte konfirmerade oss. Mina kompisar tyckte vi var så lyckliga som slapp! Det var ju på den tiden lite mera högtravande med att läsa - inte som nu. Och jag sa samma sak till min son när det var dags för honom att läsa och han valde att inte göra det.

Att vara ärlig mot andra är viktigt - men också att vara ärlig mot sig själv.

Nåväl - tro det gör jag nog på mitt sätt inombords, jag vill väl tro att det finns någon som kan hjälpa mig när jag behöver det och jag ber ibland. Jag tror på nåt gott - det måste bara finns nåt sånt.

Man fick lära sig att vara duktig, känna ansvar, vara ärlig och inte ljuga, vara snäll och hjälpsam. Att alltid göra det bästa man kan utifrån sina egna förutsättningar - det har jag alltid också sagt till min son.

Att vara mot andra som man vill att andra skall vara mot en själv - det är ett viktigt ledord tycker jag!

Och att alltid stå för vad man sagt eller gjort!

Men det är onekligen så att man blir präglad - på gott och ont.

Men man kan också tänka så här: om jag inte vuxit upp hos mina morföräldrar utan hos mina egna föräldrar, hade jag varit "som jag är idag" då? För dom hade ju andra värderingar och betedde sig på helt annat sätt!

Jag är som jag är och nog är jag väl ändå glad och tacksam för det - för jag är nog ganska så nöjd med mitt eget sätt!


En liten lunchtanke bara ...

Av Barbro Nyckelpiga - 3 februari 2016 06:47

Att bli författare – hur lätt är det??

 

Jag undrar hur dom gör – dom här författarna. När dom kommer på en ”bra historia/berättelse till en bok. Allt skall ju ha ett sammanhang, en berättelse, en utförlig tanke och saga – som dels berör och dels fängslar och intresserar läsaren. Helst skall det ju också bli en ”bestseller”. Men hur gör man för att komma på ”sagan”? Ingen aning faktiskt – det måste ju vara en begåvning, en talang, dom måste ha en stor portion fantasi och kunna uttrycka sig. Kunna använda sig av bokstäver och ord, meningar och stycken – som gör att allt detta blir till ett sammanhang – en berättelse som blir till en bok. Hela berättelsen slutar i bokform.

Det räcker ju inte bara att skriva en sida – utan det skall ju vara flera hundra sidor också. Jag undrar hur man fyller så många sidor med en text som har ett innehåll och blir till ett slut – ett crescendo – att dom lyckas komma i mål med sin story! Att kunna knyta ihop säcken, det kan inte vara lätt ... Men dom lyckas - gång på gång! Fantastiskt och bra böcker tar aldrig slut - det finns hur många bra böcker som helst! Tack och lov säger jag!

Själv gillar jag ju att skriva – har alltid gjort det … men det är skillnad på att skriva och skriva tror jag.

Vilken energi man måste ha för att få ihop material till en bok. Det är ju en massa research också om boken skall bli riktigt trovärdig och bra!

Undrar just hur många sidor jag skulle få ihop i ”min bok” … säkert inte många. Måste säga att jag beundrar alla dessa författare som kan berätta med sina bokstäver, ord, meningar och stycken! Som gör att jag som läsare får förflyttas till en annan tid, en annan miljö, ta del av en annan händelse och möta nya omgivningar och människor! Som gör att jag har en stunds avkoppling, en njutbar vistelse i böckernas underbara värld! Som gör att jag kan drömma mig bort, att jag får bli berörd, känna spänning, känna förundran, bli både glad och även ledsen, känna av en annan människa som berättar sin historia i boken.

Jag bara gillar att läsa och jag är tacksam och glad för att författare finns, för tänk om dom inte gjorde det – så oerhört trist det vore om inte böcker fanns. Tänk vilken glädje dom för med sig … och tänk så många braiga författare det faktiskt finns, det finns ju även dom motsatta … men tycke och smak är ju som bekant – precis som baken … delad! Så böcker som jag inte gillar, det gillar andra och vice versa, tur är väl det!

Tänk så futtigt det vore utan böcker och jag kan bara beklaga dom som inte läser någonting, för tänk så mycket dom går miste om! Tänk så många böcker och sidor med intressant innehåll dom missar! Men dessa människor har väl andra intressen kanske – det får man sannerligen hoppas! Själv slukar jag böcker och längtar alltid till nästa bok som jag skall läsa!!!

 

Presentation

Urverket

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Vädret hos mig

Fallande nyckelpigor

Mitt glittrande namn

Kiss me


Skapa flashcards