nyckelpigan-i-norr

Senaste inläggen

Av Barbro Nyckelpiga - 22 februari 2016 11:11

Vad less jag blir - på vad då frågar ni er kanske, jo på denna snön som bara fortsätter att komma! Det tar aldrig slut, nu har det snöat - jag tror att det är tre helger i rad och inte lite heller har det kommit, dessutom så har det blåst massor. Och även idag snöar det. Usch - det räcker nu. Både skidåkare och även skoterkörare har väl fått så dom är nöjda och jag är då supernöjd med den snön som vi har fått.

Men vädret är ju nåt som vi människor inte (ännu) kan rå på och det är kanske tur det. För vi är många viljor som vill ha olika sorts väder på vår planet. Men det är liksom så konstigt fördelat, på vissa platser där har det varit torka i flera år och på andra platser - där vräker regnet ner med översvämning som följd!

Ja det är aldrig bra.

(Den här bilden jag har i mitt inlägg - är från några år tillbaka - men det är taget utanför mitt hus.)

 


Av Barbro Nyckelpiga - 19 februari 2016 09:17

  Är man ute som ”modern” människa om man inte springer på gymet varje dag, om man inte färgar håret och bleker tänderna, om man inte gör en fettsugning av mage och låren! Eller opererar in lite silikon i brösten och sprutar in Botox i pannan för att inte livsrynkorna skall synas.


Det verkar ju som om människor i detta samhälle är så fixerade på utseendet sitt så dom inte hinner med att leva. Visst är det väl ok att vilja se bra ut – men det är inte allt ändå som är viktigt – ja det tycker jag i alla fall.


Det är ju så populärt med dessa Make Over-programmen, gör-om-mitt-utseende! Visst – jag kan förstå att en del människor är helt missnöjda med sitt utseende och vill förbättra det för att kunna må bra – det accepterar jag förstås.


Men då unga tjejer i 20-års åldern börjar operera sina bröst – nog har det väl ändå gått för långt då, eller är jag helt ute och cyklar.

Vad tycker Du?

Av Barbro Nyckelpiga - 19 februari 2016 09:10

Att våga vara sig själv, att våga gå sin egen väg – hur svårt är inte det?!

Hur många är vi inte som tror att den "rätta vägen" är att göra som alla andra, för visst är det väl så, att om man avviker från "mönstret" och är sig själv, så är man rädd att bli ensam och utanför. Men att hitta sin egen väg, att lära sig våga vara sig själv, att våga stå för vem man är - visst ger det också ett stort självförtroende och på detta sättet kan man också lära älska sig själv och trivas med "vem jag är" och det är viktigt tror jag, både för en själv - men också för omgivningen.

Livet är inte alltid enkelt - det har man lärt sig under sin levnad - men vem har sagt att det skall vara enkelt?

Man lär sig också av sina misstag - för det mesta gör man faktiskt det, lär sig alltså - med vissa undantag förstås! En del lär sig ju aldrig hur gamla dom än blir!

Nya vägar leder också till nya upplevelser och nya utmaningar. Fel väg kan också vara rätt väg på lång sikt och tvärtom - det finns ju aldrig några garantier för nåt här i världen!

Är det något som jag har kommit fram till i mitt liv, så är det att följa hjärtat. Att våga vara den man är, pröva nya vägar, stå för sina val, bjuda på sig själv och känna trygghet i det. Att alltid våga stå för det man både säger och gör - att vara sig själv är viktigt tror jag.
Men visst kan man beundra en del människor, vad dom vågar göra, både inom yrkeslivet, familjelivet och det äventyrliga. Jag kan beundra en del och tänka - oj om jag också hade varit så där modig! Men nu är jag ju JAG och det får jag acceptera. Men visst är det också viktigt att någon gång våga kliva utanför komfortzonen, den trygga och hemvanda zonen - då utvecklas man som människa och det är alltid viktigt. Att våga göra något nytt och annorlunda. Man skall aldrig vara rädd för att lära sig nya saker - så länge man lever. Jag brukar säga - man lär sig nåt nytt varje dag! Tänk så positivt! För varför skall man bara stanna av i sitt liv!

Det är ju så här med oss människor också - att vi tänker mycket på hur andra uppfattar oss, så där kan jag inte göra för vad skall grannarna och andra tänka då! Och inte kan jag säga mina innersta tankar och tycka olikt andra ... men varför inte då??? Alla har väl rätt till sin åsikt eller hur!

Man kopierar hur andra har det hemma och försöker omplantera det i sitt eget liv och hem. Varför - varför inte skapa sig en egen stil och visa vem som bor i just mitt hem! Det har jag gjort och en del har kunnat säga till mig - hur vågar du? Men varför skulle inte jag våga - det är ju mitt eget hem och hus och det är vi - familjen - som skall bo där! Jag skiter fullkomligt i vad andra tycker om ”min stil” – för det är ju inte dom andra som skall bo där – utan det är ju vi – vårat hem! Huvudsaken är ju att vi som bor där trivs!!! Jag försöker inte rapa efter någons stil - utan mitt hem fyller jag med saker som jag trivs med! Och har dom färgerna som jag vill ha där.

För visst är det väl skönt att känna stolthet och trygghet i att man lever sitt liv, gör våra egna val, väljer våra vägar och glädjs över det. Vi är ju lyckliga av att vara vi!

Vi människor lever nog oftast våra liv genom andra, många gör det åtminstone, en del glädjs bara av andras motgångar, håller reda på vad andra gör och säger, istället för att våga vara sig själv och leva sitt eget liv och göra det dom själva vill!

Nog är det bra ibland att människor bryr sig om andra, men då skall det vara på ett bra sätt, som medmänniska i svåra stunder - att ställa upp - inte att skvallra och bry sig på ett negativt sätt - det gillar jag INTE!

Det som är viktigt är att stå för den man är, att våga vara sig själv och tro på sig själv! Att följa sin egen väg ... att leva sitt liv genom sig själv och inte genom andra!

Oj vilket babbel detta blev och jag hoppas så - att ni förstår mina konstiga och snirkliga tankesätt!


Tack för att du ville läsa! Jag hoppas du orkade hit!


Av Barbro Nyckelpiga - 19 februari 2016 09:04

Jag har vuxit upp i ett litet norrländskt samhälle. En liten by vid kusten ... När jag var barn och bodde där, var det en relativt stor by, men med åren har ju människorna flyttat därifrån. 1968 lades sågverket ner som fanns där och det var i juli månad, det minns jag så väl - fast jag själv befann mig i Stockholm hos min moster och var en ung flicka då. Men jag minns hur hela samhället kämpade - både länge och väl och stred mot politikerna och byråkraterna - om att få ha kvar sin livsnerv i byn - sågverket - som funnits där i över 100 år. Som gjorde så att folket kunnat leva och bo där dom föddes en gång. Där barnen fick gå i byaskolan, där alla kände alla - på gott och ont - mest gott förstås. Där alla hjälpte alla och ställde upp för alla. Där det var fest och dans, bio och Unga Örnar, en massa affärer, lanthandel, skeppshandel, verkstäder, taxirörelse, långtradarrörelse, allmän bastu, flera caféer, bageri, apotek och post, idrottspark och mycket mera.

När man själv var liten - så tyckte man att ALLT verkligen fanns där och att man inget mera behövde. Men tänk så fort man ändrar sig! Så fort man blir lite äldre och börjar syna vad som finns där bortom horisonten och åkte till centralorten - som i mitt fall var Kalix - ja då upptäckte man helt plötsligt - att det inte fanns allt man ville ha där i sin lilla trevliga by!

Men jag trivdes där ändå. Därifrån har jag tagit med mig både trevliga och mindre trevliga, glada och sorgliga minnen. Så som det nog är för dom flesta människor. Jag upplevde både kärlek och stor sorg i min barndoms by.

Jag är uppväxt hos min mormor och morfar, av orsaker som jag inte tänker skriva om i detta inlägget - men där fick jag mycket kärlek och mycket trygghet. Jag kände mig omhuldad och trygg hos dom och jag älskade dom mycket högt! Och fast det är över 40 år sedan dom gick bort, så tänker jag ofta på dom och saknar dom och pratar om dom. För dom var ankarna i mitt liv då ... liksom min moster U också var.

I min by hade jag två - mycket goda vänner. L o B. Dessa flickor är tvillingar och vi bodde mitt emot varandra från två års ålder. Var ALLTID tillsammans och då menar jag verkligen ALLTID. Förrutom när vi sov förstås! Men så fort vi vaknade - så var vi tillsammans. Och när dom så småningom flyttade med sin mamma till tätorten, då var vi kring 15-årsåldern ... så var det med sorg i hjärtat jag såg på! Jag saknade dom så oerhört mycket och kände mig verkligen ensam. Dom hade ju varandra - men jag var helt ensam. Så kändes det! Det blev aldrig som förr. Livet blev aldrig som förr. Barndomens kompisar var borta från mig. Men det är ju livets gång ... man kan inte alltid vara tillsammans med sina bästisar - så är det ju. Men visst är det jobbigt i en viss ålder att skiljas från det bästa man har just då!

Nåväl - andra kompisar fanns ju förstås - men inte som L o B. Vi var verkligen dom Tre Musketörerna - som kompisar till oss kallade oss ibland. Vi höll ihop i vått och torrt!

Man lekte från morron till kväll - inte satt man vid någon tv och glodde eller framför någon dator. Ja det är ju klart - vi visste ju inte vad det var ... jo tv:n kom till min by i slutet på 50-talet och mormor och morfar skaffade sig sin första tv i början på 1960-talet!! Gud så stolt man var och så märkvärdigt det var - man var ju en liten unge då - minns första gången jag såg tv - det var hos mormors bror på samma gata som vi själva bodde - vi var ditbjudna en hel hög för att se tv. Man satt och stirrade på testbilden som ett fån!!! Märkvärdigt var ordet ... och fast bilden var grynig och rullade ibland - så satt man kvar och tittade - nu skulle man aldrig acceptera denna kvalla som var då!!! Tiderna förändras förstås. Inte alltid till det bättre dock!

Lekar man hade ... ja det var mycket indianer och vita, rosornas krig, man spelade brännboll, man åkte pulka, skridskor och skidor, man fiskade på sommaren, metade alltså abborre! Och L hon fick sätta på masken på min krok jämt - jag tordes inte! Äckliga maskar! Man hoppade rep och rockade ring! Spelade kula - ja nog låter det som forntiden minsann! Man satte ett snöre i en plånbok och la på vägen och själva låg vi gömda i gräset i diket - så fort någon försökte ta börsen - drog man i snöret. Man spinkade på kompisar under vinterkvällar - bakom deras fönster. Man lekte med killar också ... dom var ett lag och tjejerna ett ... killarna stängde in oss flickor i min lekstuga och så försökte vi rymma därifrån. Det var på hösten och i mörkret - vi hade ficklampor med olika sken, rött, gult, vitt och grönt. Man var med i Unga Örnar, gick på bio, hade julfester och teater. Det var dans, det var skyltsöndag ...  Det var gemenskap i en liten by - alla barn var tillsammans och ingen blev mobbad. Inte vad jag minns i alla fall. Man hade respekt för sin fröken i skolan. Man var artig mot gamla människor i byn. Och det fanns, som det alltid gjort i alla samhällen, s k byfånar. Någon udda person som ändå accepterades av alla. I min by hette han Luukeri - eller kallades - vad han hette - ja inte minns jag. Jag var väldigt ung när denna gubben levde.

Man åkte båt och man cyklade, man badade hela långa dagen. Man var ute från tidig morgon till sena kvällen. Man blev brun om kroppen och kinderna. Man mådde bra och fick frisk luft.

Kojor byggdes överallt av oss barn. Man begravde småfåglar som dött.

Vi hade cirkusuppträdande med diverse cirkusnummer - det ena mer vågat än det andra - med boll- och trapetskonstnärer och annat.

Och när jag så fyllde 10 år fick jag en svart mellanpudel som döptes till Bob. Mormor och morfar hade haft en norrbottensspets som hette samma när jag var liten.

Ja du svunna tid, du underbara barndomstid och vackra by. Med allt det goda och även en gnutta mindre gott! Men ändå en mycket lycklig tid - tack vare mina kompisar och mina underbara morföräldrar!!!!

Jag tänker tillbaka på min by och ler ... det är alltid något alldeles speciellt att se namnskylten med min lilla bys namn på och alltid väldigt speciellt och roligt att besöka byn, men jag skulle ändå inte vilja flytta tillbaka dit. Varje period i ens liv har sin tid och den tiden är förbi när jag vill bo där. Nu lever jag gott och trivs här där jag har satt ner mina bopålar och fötter! Och det är väl som det skall vara antar jag! Man är tillfreds med livet sådant det ser ut just nu!



Av Barbro Nyckelpiga - 19 februari 2016 08:24

Om jag var rik och ung – vad skulle jag göra då?

 


Jo om jag var rik så skulle jag kunna vara mycket mera generös mot andra människor än vad jag kan nu – jag försöker vara det – men det är ju begränsat vad man kan ge till andra. Men jag ger mycket av MIG SJÄLV – och det är inte så dåligt det heller. Att kunna dela med sig av sig själv till nära och kära, men det skulle vara roligt att kunna skänka mycket mera pengar till behjärtansvärda insatser runt om i världen – det finns så många många och åter många behövande runt om oss. Detta elände som aldrig tar slut, att människor skall svälta, behöva vara utan vatten och medicin och tak över huvudet! Det är skrämmande när man tänker efter hur mycket pengar som dagligen pumpas in i krigsindustrin!!


Om jag vore ung – riktigt ung – kring 20 år – då skulle jag ge mig ut i världen och jobba flera år. Jag skulle vilja hjälpa till nånstans bland människor som lider och behöver mänsklig hjälp. Att kunna känna att man gör någonting för mänskligheten, verkligen GÖR någonting bra och att man ändå försöker hjälpa till. Då är man på plats och ser verkligen att människor blir hjälpta – ibland när man skänker pengar till någon organisation – så har man ändå i bakhuvudet – måntro om pengarna kommer till dom behövande?


Om jag vore ung så skulle jag lära mig flera språk – är superintresserad av språk och har alltid varit det – ändå lärt mig  flera under årens lopp. Men om man bor i utlandet så lär man sig ju betydligt bättre att prata språket än vad man gör i en skolbänk. Tänk bara att få vara utbytesstudent i nåt annat land eller jobba som aupair – (hur f-n stavas det ordet???).


Jag skulle resa mera, se mig om i världen. Det finns så många intressanta länder som jag skulle vilja se, tänk bara på Egypten, gå där kring pyramiderna och känna historiens vindslag, tänka på att faraonerna under årtusenden gått där, det är en sån fashinerande epok den här tiden när pyramiderna byggdes och farao regerade! Jag skulle också vilja se mycket av Indien, Mexico, Brasilien, Australien, Thailand, Japan, Kina, Nepal, Bali – ja hela världen är ju intressant!!! Men ack så stor …


Om jag vore ung skulle jag studera till nåt riktigt intressant – jag undrar till vad?


Men jag är ju varken ung eller rik – i ordets  rätta bemärkelse! Jag är ung i sinnet mitt – och det är ju tur det! Jag är rik på livserfarenheter och minnen, jag är rik därför att jag har barn och en man som jag älskar. Jag är rik för att jag har ett hus och hem där lycka och harmoni råder, jag är rik för att jag har ett jobb som jag trivs med och jättefina arbetskamrater. Jag är rik för att jag får vara frisk och orkar stiga upp varje morgon ur min säng! Jag är rik för att mina ögon kan se hur vacker våran natur är och jag är rik för att jag kan höra fågelkvitter – detta underbara som man bara njuter av att lyssna på. Jag är rik för att jag bor i ett fredligt land – där inget krig härjar. Jag är rik för att jag har mina vänner som jag trivs med.


Av Barbro Nyckelpiga - 19 februari 2016 06:47

 

Nog är det ändå skönt det här med helg eller hur - speciellt då när man jobbar varje vardag under veckan. Den är alltid lika välkommen och kär den här helgen. Jag har inget speciellt inplanerat under den, tar väl dagarna som dom kommer - kanske vara lite social - hälsa på släkt och vänner. Idag tänker jag sluta till lunch - halv elva - och åka på Willys och handla lite mat. Sen även in en sväng på Rusta, Jysk - kanske några andra affärer - vi får se. Har tänkt att hämta ut Air Bugs på skoreken som vi får på mitt arbete. Gratis inte illa eller hur. Vi vår varje år en ny rek där vi kan hämta ut skyddsskor och sulor - förr fick vi även klädrek. Hämtade ut strax före jul fjolårets rek och det var air bugs - men den modellen som fanns då som mitt företag har med på sin lista för skor vi får ta ut, dom gjordes inte i min storlek - 38, bara från 40 och uppåt. Så sonen fick dom i 42. Jag sa till på personal om detta - vi kvinnor måste ju också kunna ta ut sådana braiga skor och nu har dom fixat så en till modell finns med och det även i storlek 38 som passar mina fötter. Bra va!

Annars som vanligt städning - tvättning - matlagning ... och tv-tittande (läs: sport). Lite koll kanske på Mello och nån deckare/film.

Måste ju också hälsa på och få pussa på dom små barnbarnen och krama sonen min. Det är inte klokt vad man kan längta efter dom. Det är kärlek det!

Ute är det härligt - graderna är sköna -0. Men det skulle nog komma snö även denna helgen. Ja ja - dagen har i alla fall blivit över 5 timmar längre - så det är ljuvligt bara det - ljusare dagar det gillas av mig.



Av Barbro Nyckelpiga - 19 februari 2016 06:46

Den text ni nu ska få är kinesisk filosofi!!

 

En gång, när du känner dig fullärd. En gång, när du nått livets höjdpunkt.

En gång, när du tycker att du är bättre än de flesta. En gång, när du känner att tomrummet efter dig kan fyllas. Gör blott så här, och ditt sinne blir stilla och ödmjukt:

Tag en kanna och fyll den med vatten.

Stick din ena hand ner i vattnet och lyft den sedan upp igen.

Det hål din hand lämnar efter sig i vattnet, är måttet på hur mycket du skall saknas. Du kan plaska så mycket du vill medan handen är i vattnet, och du kan därvid åstadkomma vågor, men upphör du bara en enda minut,

så är vattnet lika lugnt som förut. Det är något som gäller oss alla. Vad du helst sysslar med i livet, gör ditt bästa, men glöm inte, att oersättlig är ingen.

Presentation

Urverket

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Vädret hos mig

Fallande nyckelpigor

Mitt glittrande namn

Kiss me


Skapa flashcards