Alla barn borde ha rätt att få känna sig trygga, vara älskade, ha mat och kläder och föräldrar som verkligen bryr sig om dom. Men tyvärr så ser ju världen inte så ut. På alldeles för många håll är det barn som bor på gatan, letar mat i sophögar, faller offer för omänskliga så kallade människor … som utnyttjar dom för sitt eget sjuka begär. Och sen bara kastar bort dom som en trasa efter att fått sitt jävla behov mättat för denna gången!

Jag såg en gång ett program, just om pedofiler. Där fick man höra att en man ringde på ett ställe som kunde fixa barn för att utnyttjas, han frågade om det var ok att han efter sitt utnyttjande – fick döda barnet!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Har ni hört så fruktansvärt hemskt!!!! Jag önskar att sådana människor aldrig fick födas … världen behöver inte sådana människor! Dom tillför så stor och hemsk skada på så många små barn, unga flickor och pojkar … bara för sitt sjuka sjuka sjuka jävla behov och begär. Jag blir så fruktansvärt upprörd när jag tänker på allt detta. När jag såg detta programmet så satt jag och grät … jag grät för dessa barn som bara utnyttjas … som aldrig får känna av mänsklig värme och kärlek! Det är hemskt, det är tragiskt, det är ofattbart!

Samtidigt så behöver man inte gå ut i samhället för att det skall finnas s k människor som utnyttjar barn – det förekommer även inom hemmets väggar! Jag vet … är själv drabbad i min barndom! Ett barn skall aldrig någonsin behöva vara med om något sådant här – aldrig aldrig aldrig!!!

Alla begriper ju att detta med att vilja ha sex med barn, mycket små barn också – inte är ett normalt beteende! DET ÄR INTE NORMALT!!!! Det är SJUKT, det är HEMSKT, det är VIDRIGT!!!! Det är så mycket – men det är INTE NORMALT!

Och skulle man känna lust till ett barn på detta sättet, då skulle man söka hjälp – jag skulle bli rädd för mig själv!!! Och för vad jag med mitt begär kan tillfoga ett barn!

Ett barn kan ju aldrig välja, dom är ju i händerna på den vuxne – starkare personen! Dom får ingen hjälp, ingen lyssnar på dom. Dom är utsatta att utnyttjas bara – hemskt!

Jag frågar mig än en gång – som så många gånger förr – hur kan man känna en sexuell lust till ett barn? För mig är det helt ofattbart – det är mycket sjuka människor detta handlar om – men dom måste ju få hjälp – och dom måste söka hjälp själv. För alla vet ju om att detta är så fruktansvärt onormalt som något kan bli!

  Alla har vi våra speciella minnen från förr, från våran egen barndom. På gott och ont ibland. Men minnen finns där.

Om jag tänker på goda minnen, glada och roliga minnen, får det bli med mina bästisar, L och B. Tvillingflickorna som blev mina allra bästa kompisar. Vi bodde mitt emot varandra hemma i våran barndomsby. Vi var tillsammans nästan dygnet runt, bara dom timmarna vi sov – var vi från varandra. Vi var som ler och långhalm. Alltid tillsammans. Vi hade mycket roligt.

Barnen i samhället där vi bodde, hittade på än det ena och än det andra. Vi jagade varandra, flickor i ett lag och killarna i ett. Vi hade ficklampor med olika färger som lyste. Det var vitt sken, rött, grönt och gult sken. Vi gick på smyg på varandra. Speciellt om höstkvällarna när det var mörkt ute. Killarna tog fast tjejerna och stängde in dom i min lekstuga! Åkte mycket skidor, byggde kojor, åkte tefat och pulka och kälke. Vi åkte spark och skridskor. Gick på bio ibland … cyklade, badade, åkte ut med båt på sommaren, fiskade. Men jag minns att jag var så rädd för maskar, så L fick alltid trä på masken på kroken!!!

Vi kallades dom Tre Musketörerna av kompisarna. Vi var ett oslagbart och ett sammansvetsat team, jag, L och B. Det var med sorg i hjärtat jag fick uppleva att dom flyttade från vår by, visserligen var vi ganska så upp i tonåren då, men det spelar ju ingen roll när man gillar varandra så mycket, man saknar sina kompisar ändå! Det blev aldrig mera som förr … men så är ju livet – man kan inte alltid vara tillsammans. Men dom blev verkligen saknade av mig …

När vi kom lite i tonåren, så upptäcktes ju killarna på ett annat sätt än förr! Man fick upp ögonen så att säga för dom *ler*. Det flyttade in en ny kille som hette Stefan. Brunhårig och brunögd och alla flickors favorit. Jag tror alla flickor bara älskade honom!

På sommaren cyklade vi ut till badstället F. Där vi även en sommar jobbade i kiosken. Det var faktiskt mitt första sommarjobb och jag trivdes med det. Jag var 16 år och livet lekte.

Vi lyssnade på Kvällstoppen och Tio i Topp, man hade radion med ut på en brygga och satt där och lyssnade och pratade, som bara tonårsflickor kan! Vi läste Bildjournalen … vi lyssnade på Kaj Kindvall och Kersti Adams Ray och Clabbe förstås. Dåtidens radioröster som var kända av oss ungdomar. Vi visste vad mentometerknappar var! Flower Power-rörelsen blev kända av oss … man skulle klä sig som en hippie. Man lärde sig vem Twiggy var, man skulle ha svart-vitrutiga kläder på sig och stövlar … 

Ja tänk vilka härliga tider det var, helt bekymmerslöst och mycket bra.

I skolan trivdes jag, alla kände alla och var alltid tillsammans. Det var ingen mobbing eller otrevligheter där. Vi hade roligt … En trevlig byaskola där även min mormor – min kära lilla mormor – jobbade som kocka.

Men tiden med mina bästisar var allra bäst. Vi trivdes ihop och gjorde allt tillsammans.

När jag var 10 år fick jag en mellanpudel – en svart hane som fick namnet Bob, bara för att mormor och morfar hade haft en Norrbottensspets med just samma namn och som jag kom ihåg från min unga barndom.

Jag minns en gång när vi var 6 år … jag gick ner mig på vårisen alldeles nedanför min morfars sjöboda, mina kompisar var med förstås och dom räddade mig! Jag kommer än idag inte ihåg hur jag kom upp från vattnet – bara att dom gick på var sin sida om mig hem till mina morföräldrar som bodde alldeles ovanför! Jag hade hamnat under isen, försökt slå sönder den och ta mig upp … men minns inte hur. Jag minns bara att jag hade den där issörjan ovanför mitt huvud!! Och samma sommar fick jag gå simskola och lära mig simma, men det tog ett bra tag innan jag vågade släppa simdynorna. Var livrädd för att hamna med huvudet under vattnet!! Detta sitter i ännu – så gammal jag är! Den rädslan har aldrig lämnat mig!

Så jag tackar mina bästisar för att dom räddade mig från drunkningsdöden!

Oj vad man börjar att minnas mycket när man gräver i sitt inre och i sina minnen, men nu måste jag sluta – för annars orkar ingen läsa! Jag hoppas någon orkat läsa hit!

  Det ploppar upp saker när man tänker tillbaka på sin barndom … den där tiden som ligger lååååångt lååångt borta nu. Mycket har man glömt, men mycket kommer man ihåg också. Samtidigt som det är tur att vissa saker glöms, så är det också synd att man glömmer bort vissa roligare saker som hänt.

Jag minns när jag lärde min kusin C. cykla. Det gick bra med förstås många fall också under tiden, som det alltid är när ett barn skall lära sig cykla! Men jag minns så väl när hon stod där högst upp i en liten backe alldeles vid våra morföräldrars hus, mormor och min moster stod utanför … för vi skulle ju visa att C. kunde cykla!!! Hon var nog ganska så stolt och mallig där hon stod vid cykeln och skulle visa hur duktig hon var. Och med all rätt! Nåväl – hon trampade iväg nerför backen och det gick ju fortare och fortare, men det jag inte hade lärt henne – det var hur man bromsade!!!! Ve och fasa … alla skrek – BROMSA! Men stackars kusinen min – hon visste ju inte hur hon skulle göra! Men som tur var så fann hon på råd i alla fall – hon styrde cykeln ner i ett dike och kastade sig själv i diket också!!! Och det blev STOPP minsann!!! Men jag fick mig nog lite tillsägelser att jag inte hade lärt henne bromsa *ler*. Hon lärde sig även det ganska direkt. Men f´låt kusinen min för att jag inte lärde dig bromsa samtidigt *ler*. Jag tänkte aldrig på det!!! Så barn som jag var … bara fyra år äldre än kusinen!

  Jag såg ett tv-program för ett par år sedan som handlade om 70-talet och ungdomar som var i tonåren då. Om hur dom samlades på en slänt i Rågsved vid tunnelbanan. Tyvärr såg jag inte hela programmet – bara en halvtimme av det – för det var ju Köping-programmet som jag också bara måste se. 

Jag tyckte det var så hemskt och fruktansvärt att se hur dessa ungdomar som hade hela livet framför sig … bara hamnade längre och längre ner i träsket.

Det hade varit några tv-program redan på 70-talet och så en återblick 1980 och intervjuver med en del av dom som var med i första programmet.

Ett ord – tragedi – tänkte jag på när jag såg detta!

En förlorad generation, denna generation förlorades till alkoholmissbruk och annat drogmissbruk.

Mellanölet hade slagit igenom då i början på 70-talet och det röktes visst mycket hasch också där på slänten. Och detta i förlängningen bidrog till tyngre narkotika.

Men som alltid – folk är ovetandes, föräldrar vet ingenting. Och ungdomarna var oförståndiga … som man är i ung ålder. Man vet ju inte mycket då om vad som kan inträffa och hända. Och detta med droger var nog ganska så nytt i samhället i slutet på 60 och i början på 70-talet. Säger jag som inte vet – jag har ju aldrig varit ”där” … gudskelov. Men jag kan känna med alla som hamnade där och fick sitt liv förstört!

Många unga som dog tidigt – det var en man som dom intervjuvade – han sa att säkert ett 50-tal av hans kompisar hade dött på grund av alkohol- och drogmissbruk. Detta är oerhört tragiskt!

Många gånger inbillar jag mig att människor hamnar i sånt här elände bara därför att dom inte har något jobb! Dom känner sig inte behövda … dom har ingen inkomstkälla – dom har ingenting. Dom känner sig helt enkelt ingenting värda och bara utanför samhället. Det är som en av killarna i inslaget sa: det skulle vara så att alla hade rätt till ett jobb! Och det håller jag verkligen med om. Det är en elementär sak i vårt moderna samhälle – att alla skall ha rätt till ett jobb!!! Att känna ett utanförskap måste vara hemskt!

Och det här med att ungdomar söker sig till gängbildning och den gemenskap som finns där – är ju inget nytt! Och visst – från början när man tar sin första fylla och börjar röka, då är det kanske bara spännande och kul – eller hur jag skall uttrycka mig. Men sen när man finner sig vara mitt i detta ”tvång” som det nog är att hamna i ett beroende … det måste vara hemskt!

En generation som fick sina liv förstörda – även om en del klarade sig ur eländet som tur var!!!

Ett mycket sevärt men ack så tragiskt program!

Hur ofta köper du lotter och vilka?

Själv köper jag sällan och aldrig lotter … och då vinner jag ju heller aldrig!

Man kanske skulle ta och köpa!

För … PLÖTSLIGT HÄNDER DET!

Man vinner storkovan … drömmar av silver och drömmar av guld!!

  Visst är det trevligt med ett vänligt ord som någon annan ger dig – oavsett om det är någon bekant eller helt okänd människa. Det betyder jättemycket och man blir så glad och positivt laddad inombords. Man bärs som av vingar i ett glädjerus … tänk så trevligt det är att kunna glädja varandra. Kostar så litet och betyder ännu mera. Det är ju trevligt att både få ge och ta emot ett vänligt ord …

Så därför kan man nog önska att vi människor vore lite mera vänliga av oss till vardags – ute i samhället. Prata med en okänd, säga tack och ge ett leende till kassörskan på affären, till busschauffören …

Vi behöver nog lite vänlighet alla varje dag – en dos behövs alltid av denna trevliga egenskapen tror jag!

Och jag delar gärna med mig av mina vänliga ord och handlingar till andra! Det glädjer andra och i slutändan också mig själv!

  Är du blodgivare? Tyvärr inte jag … men det är nog en väldigt god medmänsklig gärning man gör om man är blodgivare. Att kunna ge någon annan blod som behöver den och en vacker dag kanske man själv behöver blod av någon annan!