nyckelpigan-i-norr

Direktlänk till inlägg 19 februari 2016

Jag har vuxit upp i ett kustnära samhälle

Av Barbro Nyckelpiga - 19 februari 2016 09:04

Jag har vuxit upp i ett litet norrländskt samhälle. En liten by vid kusten ... När jag var barn och bodde där, var det en relativt stor by, men med åren har ju människorna flyttat därifrån. 1968 lades sågverket ner som fanns där och det var i juli månad, det minns jag så väl - fast jag själv befann mig i Stockholm hos min moster och var en ung flicka då. Men jag minns hur hela samhället kämpade - både länge och väl och stred mot politikerna och byråkraterna - om att få ha kvar sin livsnerv i byn - sågverket - som funnits där i över 100 år. Som gjorde så att folket kunnat leva och bo där dom föddes en gång. Där barnen fick gå i byaskolan, där alla kände alla - på gott och ont - mest gott förstås. Där alla hjälpte alla och ställde upp för alla. Där det var fest och dans, bio och Unga Örnar, en massa affärer, lanthandel, skeppshandel, verkstäder, taxirörelse, långtradarrörelse, allmän bastu, flera caféer, bageri, apotek och post, idrottspark och mycket mera.

När man själv var liten - så tyckte man att ALLT verkligen fanns där och att man inget mera behövde. Men tänk så fort man ändrar sig! Så fort man blir lite äldre och börjar syna vad som finns där bortom horisonten och åkte till centralorten - som i mitt fall var Kalix - ja då upptäckte man helt plötsligt - att det inte fanns allt man ville ha där i sin lilla trevliga by!

Men jag trivdes där ändå. Därifrån har jag tagit med mig både trevliga och mindre trevliga, glada och sorgliga minnen. Så som det nog är för dom flesta människor. Jag upplevde både kärlek och stor sorg i min barndoms by.

Jag är uppväxt hos min mormor och morfar, av orsaker som jag inte tänker skriva om i detta inlägget - men där fick jag mycket kärlek och mycket trygghet. Jag kände mig omhuldad och trygg hos dom och jag älskade dom mycket högt! Och fast det är över 40 år sedan dom gick bort, så tänker jag ofta på dom och saknar dom och pratar om dom. För dom var ankarna i mitt liv då ... liksom min moster U också var.

I min by hade jag två - mycket goda vänner. L o B. Dessa flickor är tvillingar och vi bodde mitt emot varandra från två års ålder. Var ALLTID tillsammans och då menar jag verkligen ALLTID. Förrutom när vi sov förstås! Men så fort vi vaknade - så var vi tillsammans. Och när dom så småningom flyttade med sin mamma till tätorten, då var vi kring 15-årsåldern ... så var det med sorg i hjärtat jag såg på! Jag saknade dom så oerhört mycket och kände mig verkligen ensam. Dom hade ju varandra - men jag var helt ensam. Så kändes det! Det blev aldrig som förr. Livet blev aldrig som förr. Barndomens kompisar var borta från mig. Men det är ju livets gång ... man kan inte alltid vara tillsammans med sina bästisar - så är det ju. Men visst är det jobbigt i en viss ålder att skiljas från det bästa man har just då!

Nåväl - andra kompisar fanns ju förstås - men inte som L o B. Vi var verkligen dom Tre Musketörerna - som kompisar till oss kallade oss ibland. Vi höll ihop i vått och torrt!

Man lekte från morron till kväll - inte satt man vid någon tv och glodde eller framför någon dator. Ja det är ju klart - vi visste ju inte vad det var ... jo tv:n kom till min by i slutet på 50-talet och mormor och morfar skaffade sig sin första tv i början på 1960-talet!! Gud så stolt man var och så märkvärdigt det var - man var ju en liten unge då - minns första gången jag såg tv - det var hos mormors bror på samma gata som vi själva bodde - vi var ditbjudna en hel hög för att se tv. Man satt och stirrade på testbilden som ett fån!!! Märkvärdigt var ordet ... och fast bilden var grynig och rullade ibland - så satt man kvar och tittade - nu skulle man aldrig acceptera denna kvalla som var då!!! Tiderna förändras förstås. Inte alltid till det bättre dock!

Lekar man hade ... ja det var mycket indianer och vita, rosornas krig, man spelade brännboll, man åkte pulka, skridskor och skidor, man fiskade på sommaren, metade alltså abborre! Och L hon fick sätta på masken på min krok jämt - jag tordes inte! Äckliga maskar! Man hoppade rep och rockade ring! Spelade kula - ja nog låter det som forntiden minsann! Man satte ett snöre i en plånbok och la på vägen och själva låg vi gömda i gräset i diket - så fort någon försökte ta börsen - drog man i snöret. Man spinkade på kompisar under vinterkvällar - bakom deras fönster. Man lekte med killar också ... dom var ett lag och tjejerna ett ... killarna stängde in oss flickor i min lekstuga och så försökte vi rymma därifrån. Det var på hösten och i mörkret - vi hade ficklampor med olika sken, rött, gult, vitt och grönt. Man var med i Unga Örnar, gick på bio, hade julfester och teater. Det var dans, det var skyltsöndag ...  Det var gemenskap i en liten by - alla barn var tillsammans och ingen blev mobbad. Inte vad jag minns i alla fall. Man hade respekt för sin fröken i skolan. Man var artig mot gamla människor i byn. Och det fanns, som det alltid gjort i alla samhällen, s k byfånar. Någon udda person som ändå accepterades av alla. I min by hette han Luukeri - eller kallades - vad han hette - ja inte minns jag. Jag var väldigt ung när denna gubben levde.

Man åkte båt och man cyklade, man badade hela långa dagen. Man var ute från tidig morgon till sena kvällen. Man blev brun om kroppen och kinderna. Man mådde bra och fick frisk luft.

Kojor byggdes överallt av oss barn. Man begravde småfåglar som dött.

Vi hade cirkusuppträdande med diverse cirkusnummer - det ena mer vågat än det andra - med boll- och trapetskonstnärer och annat.

Och när jag så fyllde 10 år fick jag en svart mellanpudel som döptes till Bob. Mormor och morfar hade haft en norrbottensspets som hette samma när jag var liten.

Ja du svunna tid, du underbara barndomstid och vackra by. Med allt det goda och även en gnutta mindre gott! Men ändå en mycket lycklig tid - tack vare mina kompisar och mina underbara morföräldrar!!!!

Jag tänker tillbaka på min by och ler ... det är alltid något alldeles speciellt att se namnskylten med min lilla bys namn på och alltid väldigt speciellt och roligt att besöka byn, men jag skulle ändå inte vilja flytta tillbaka dit. Varje period i ens liv har sin tid och den tiden är förbi när jag vill bo där. Nu lever jag gott och trivs här där jag har satt ner mina bopålar och fötter! Och det är väl som det skall vara antar jag! Man är tillfreds med livet sådant det ser ut just nu!



 
 
Skrivmoster

Skrivmoster

21 februari 2016 09:27

Det är inte utan att jag blir lite avundsjuk på er alla som fått växa upp på ett och samma ställe. Jag har bytt bostadsort flertalet gånger under min uppväxt. Gick mellan 2-3 år i samma klass och sen flyttade vi. Min allra första vän fick jag när jag var 4-5 år och vi höll ihop dagligen tills vi flyttade och jag var 7 år. Vi är fortfarande vänner men ses ju inte så ofta. Annars var det korta vänskaper där det faktiskt händer att vi hörs ibland. När man sen kommer till ett ställe och blir kvar en längre period är det inte så lätt när man inte har referenser från tidigare år. "Alla" har ju sina vänner från barndomen och jag kom in utan någon koppling alls och utan alla deras minnen. Det finns både för- och nackdelar med att ha bott här och där. Fördelarna är att man fått träffa många människor och sett många platser. Nackdelen är att man inte hör hemma någonstans och inte har referenser bakåt. Och nu har jag frivilligt valt att flytta på "äldre dar" och har börjat träffa nya människor och vänner. En del har samma bakgrund som jag har - bott på många platser. Barndomens trygghet är något som finns kvar inom en hela livet.

Kram

http://skrivmoster.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Barbro Nyckelpiga - 9 mars 2016 11:45


Att förlora sin kraft är som att genomgå alla de "7 Dvärgarna"Först blir man TRÖTTER - Man orkar ingenting.Sen blir man BLYGER - Orkar inte träffa människorSen blir man BUTTER - Ledsen,dämpad och argSen blir man TOKER - Står inte ut med någontingSen ...

Av Barbro Nyckelpiga - 9 mars 2016 09:17

Nämen oj, nu har det återigen gått ett tag sen sist jag skrev. Förstår inte vad jag håller på med! tiden ni vet och även lusten ibland, saknas. Ja ja - det är bara att försöka bättra mig och det har jag sagt många gånger under min bloggtid. Vintern...

Av Barbro Nyckelpiga - 22 februari 2016 11:30


  Man kan fråga sig hur anonyma vi bloggare är!En del väljer ju att vara, eller försöka vara,helt anonyma. Väldigt försiktiga i det som skrivs,så ingen kan härröra vem det är och varifrån det är skrivet.Medans andra lämnar ut hela sig och sitt liv...

Av Barbro Nyckelpiga - 22 februari 2016 11:30


  Många är in och läser, men få skriver en kommentar … Jag undrar VARFÖR? Det kostar väl inget att skriva och kanske tycka till här! Det är ju roligt för bloggägaren om någon skriver nåt … det blir mera som en dialog då...

Av Barbro Nyckelpiga - 22 februari 2016 11:30


  Om NI tycker jag är lite frånvarande, trött och konstig så ska jag berätta ensak för er så att ni lättare kan förstå mig.En konstig gammal kärring har flyttat in hos mej, vet inte vem hon är eller varhon kommer ifrån. Jag har säkert inte bjudit ...

Presentation

Urverket

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Vädret hos mig

Fallande nyckelpigor

Mitt glittrande namn

Kiss me


Skapa flashcards