Inatt har det varit en sån där "vaknatt" - har inte kunnat sova, har kanske sovit max tre timmar inatt - är så in i nordens trött och jag känner skallebanget lurar där uppe. Ett tag hade jag faktiskt tänkt stanna hemma och sova - men nej - jag sitter här på jobbet och har redan börjat dagen.

Utanför mitt fönster är det dimmig även på morron, bara +9 grader och alldeles vindstilla.

Låg inatt och tänkte på en ung kvinna som satt igår utanför min Konsumbutik där jag handlar. Jag vill bara ge nåt till henne - frågade kassörskan som jag känner, lite om den här kvinnan, vart hon kommer ifrån och hon och hennes man, plus deras tre små barn, sov visst i sin bil! Hon sa att dom brukar handla en grillad kyckling och dela den inom familjen. Stackarna säger jag bara! Medans jag var inne i affären, så kom kvinnan med en baguette och lite småpengar i handen och sa nåt på sitt språk. Hon ville ha hjälp att få veta om pengarna räckte till för att köpa smörgåsen. Men nej nej ... inte det, så hon tackade mig och gick ut. Stackarn. Medans jag handlade kunde jag inte släppa tanken på henne och därför började jag att prata i kassan med kassörskan om kvinnan. Jag berättade vad som hänt och jag sa: Nej - jag kan inte annat än tycka synd om henne - jag går och köper baguetten och en dricka och ger henne. Jag är lika fattig eller rik för den lilla summan som kostar mig att ge henne nåt att äta. Hon blev så glad och började nästan gråta när jag kom ut och gav henne detta. Hon tackade och tackade och följde mig med blicken och vinkade när jag åkte iväg. Alltså ... man kan inte ge till alla - men jag känner verkligen för dom här människorna, det finns många där ute som behöver vår hjälp och så när dom har småbarn, mitt hjärta blöder. Jag bara tänkte på kläder och skor som man kan ge, varma kläder nu till vintern. Man skulle vilja ge nåt till hennes små barn. Tänk bara hur deras vardag ser ut, sova i en bil, börjar bli kyligare ute nu, mörkt - det är trångt, var gör dom sina behov, hur håller dom sig rena. Hur äter dom - blir det bara kall mat. Ja det är många frågor som dyker upp i huvudkontoret på mig. Det var flera där vid kassan som hörde vad jag pratade om och sa att jag skulle köpa henne nåt att äta, så jag såg att när dom gick ut från butiken - så gav dom henne pengar ... kanske jag träffade en öm punkt hos dom här och dom också kände att dom ville ge. Hennes man hade fått klippa gräset hos någon en dag och fått lite pengar för det - han var visst väldigt glad över detta - att han hade fått jobba. Han brukar sköta barnen medans den unga kvinnan brukar sitta och tigga, vet inte om dom byter av varandra ibland. Det är ju så svårt det här med språket och barriären det sätter upp mellan oss människor, men teckenspråket funkar mellan gränserna som tur är. Mitt hjärta säger att jag vill ge till behövande, mitt huvud säger ibland att man också blir lurad, det finns många som drar nytta av oss givmilda människor, men nog finns det massvis med verkligen behövande där ute - romerna har det svårt, både i sitt eget land, men också i vilket annat land som helst, dom har ingen status någonstans - dom blir behandlade som djur och skit! Vi måste tänka på att det finns rötägg överallt och bland alla nationaliteter. Vad jag inte kan gilla - det är ju om dessa människor blir utnyttjade att tigga för någon annan, som tar det mesta av deras ihoptiggda pengar. Det förekommer säkert också mycket - den varianten av tiggeri. Och det gillar jag INTE! Jag kanske återkommer till detta spörsmål. Jag funderar mycket på det här med "hur kan jag hjälpa" ... en del affärer har ju satt ett speciellt kylskåp där kunder får lämna in varor som dom köpt och sen så delar butiken ut till behövande maten. Det är något som jag skulle vilja att min butik också införde - skall höra med dom.

Oj nu blev det här ett långt inlägg ... sorry. God morgon på er.

 

Skrivmoster

30 augusti 2015 10:52

Jag känner så väl igen det du berättar. Här har vi de som sitter utanför alla de butiker. Jag träffar särskilt de som sitter utanför Coop i vår lilla stad. Den första jag träffade var en fru som hade sin man på motsatta sidan av gatan utanför den matbutiken. Hon var så rar och vi "pratade" ibland med varann och jag gav bröd till henne (och honom). De hade barnen med sig till Sverige sa hon.
Nästa omgång .. en jättegullig ung tjej som aldrig tiggde, bara sa hej och såg glad ut. Hon fick ett par gånger lunch av mig. Inget märkvärdigt men jag kunde inte handla med gott samvete när hon satt där och var hungrig. Hon sa vid två tillfällen "mat" och då köpte jag till henne. Hon var jätteglad!
Nästa tjej som sitter där är väldigt påträngande och ropar efter mig (men inte efter andra...??) Jag får heta "madame" och min man får heta "kompis" ... Tyvärr har jag inte samma goda känsla där. Vet inte varför .. men jag får alltid dåligt samvete och handlar med hennes rop i öronen. Måtte detta "problem" lösa sig för dessa människor. Det är förnedrande att behöva tigga. Landet borde ju hjälpa de sina.

Jag har varit på en info om detta och kanske gör det att jag tänker på ett annat sätt. Pengar i burken löser inga stadigvarande problem, endast kortsiktigt. Vi har många som åker till t.ex Rumänien flera gånger per år med fullastade långtradare med förnödenheter av alla de slag. Sånt tror jag på. De får hjälp att klara sig i sitt land. Bara från vår by där det finns en butik för Rumänien-hjälp så åker dom ständigt fullastade.
Nog är det ett svårt problem ... de är alla våra medmänniskor på denna jord.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att förlora sin kraft är som att genomgå alla de "7 Dvärgarna"Först blir man TRÖTTER - Man orkar ingenting.Sen blir man BLYGER - Orkar inte träffa människorSen blir man BUTTER - Ledsen,dämpad och argSen blir man TOKER - Står inte ut med någontingSen ...

Nämen oj, nu har det återigen gått ett tag sen sist jag skrev. Förstår inte vad jag håller på med! tiden ni vet och även lusten ibland, saknas. Ja ja - det är bara att försöka bättra mig och det har jag sagt många gånger under min bloggtid. Vintern...

  Man kan fråga sig hur anonyma vi bloggare är!En del väljer ju att vara, eller försöka vara,helt anonyma. Väldigt försiktiga i det som skrivs,så ingen kan härröra vem det är och varifrån det är skrivet.Medans andra lämnar ut hela sig och sitt liv...

  Många är in och läser, men få skriver en kommentar … Jag undrar VARFÖR? Det kostar väl inget att skriva och kanske tycka till här! Det är ju roligt för bloggägaren om någon skriver nåt … det blir mera som en dialog då...

  Om NI tycker jag är lite frånvarande, trött och konstig så ska jag berätta ensak för er så att ni lättare kan förstå mig.En konstig gammal kärring har flyttat in hos mej, vet inte vem hon är eller varhon kommer ifrån. Jag har säkert inte bjudit ...