Se det vackra i din vardag

Skönhet finns överallt

Sån lycka att ta den tillvara

Lever vi våra liv bakom en mask, där vi hela tiden gömmer oss bakom? Som ett skydd för omgivningen ... för att inte bli sårade, för att slippa visa upp vem och hur vi är för någon annan! Eller är vi helt "osminkade" för omgivningen jämt? Tror faktiskt inte det. Vi sätter nog upp våran mask någon gång och inför olika situationer och människor och vid vissa tillfällen. Vi visar inte alltid vårat "rätta JAG" ... en del får nog heller aldrig se detta rätta jaget. Vi gömmer oss, för att inte visa oss svaga, vi vill visa att vi är någon annan än den vi egentligen är. Vi vill inte vara sårbara ... hur ser din egen mask ut? Jag kanske visar upp ett glatt leende ibland, när jag gråter inombords, jag mår dåligt av olika orsaker, jag har så ont i kroppen kanske. Jag vill inte visa hur jag egentligen mår ... jag vill inte visa mig svag och eländig. Jag vill inte vara någon annan människa till last ... jag vill inte klaga ... jag vill bara visa upp att "jag är glad". Men inne i mitt innersta gråter jag ... det är bara vissa som får se mitt JAG - inför dessa är jag alltid ärlig! Då bär jag ingen mask för mitt ansikte!

Igår så var maken och sonen iväg med ett helt lastbilsflak fyllt med diverse sopor på soptippen. Så skönt att få bort skräpet - det känns som att man kan andas lättare när sånt kommer bort och det blir luftigare i huset - man borde inse (och det gör man ju mellan varven också!) att det inte går att spara på allt.

Ikväll skall jag iväg till en tjejkompis - vi har gåjunta fem "tjejer" var fjortonde dag och träffas hos varandra - lite motion blandat med fika och surr.

Nu är det så tyvärr - att jag har fått skippa promenaderna på ett bra tag - jag klarar helt enkelt inte av att gå i nästan en timme för min rygg och mina höfter. Har så jäkla dåligt i höfterna. Har dessutom jäkligt ont i mina fötter. Det är nog min fibro som talar! Tycker det är jättesynd - för nog vill jag också promenera!

Men jag får hålla tillgodo med det andra plus att vi också skrapar lotter och hoppas på storkovan!

Jag har en hel kasse med böcker som kompisen skall få. Böcker är verkligen en gudagåva och tacksamt att dela mellan varandra!

Funderar på det här med bloggare - jag menar så här är det nog:

Jag som är lite äldre - är inte intresserad av modebloggar, smink- och partajbloggar - medans den yngre generationen dras till dessa bloggar. Och jag då som är "äldre" - gillar att läsa om vad människan bakom bloggen gör under sin gråa helt vanliga vardag! Jag kan tycka att detta är minst lika intressant som att se "dagens outfit" ... den intresserar mig inte alls måste jag säga. Men det är ju återigen det här med åldern på bloggaren - när man är i olika perioder av sitt liv så är det ju olika saker som man gillar och som man tycker betyder nåt.

Den här gråa vardagen ser i mångt och mycket ut likadan hos dom flesta, det är stiga upp och göra sig klar att åka till jobbet, lämna barn på dagis, jobba, åka och hämta barnen och handla, laga mat, tvätta, stryka, umgås med familjen, någon fest ibland kanske, se tv och slappa, städa och lite annat också inrymmer vardagen förstås. Men ni vet hur jag menar.

Åldern på bloggaren återspeglas i bloggen! Så är det ...

Vilken typ av blogg gillar du/läser du helst? Varför?

Bara lite lätta, helt vanliga, ovanliga och djupa tankar från en vanlig människa mitt i livet – just nu. Visst är det skönt att kliva upp varje morron – även om man är trött och sliten av någon anledning, men ändå – att orka och kunna kliva upp från sin säng – utan hjälp – det är väl en gåva som vi nog borde vara oändligt tacksamma för – så länge den varar. Man kan inte ta något för givet här i livet. Själv är jag ju äckligt morronpigg och även kvällspigg – så många brukar fråga mig – blir du aldrig trött … visst blir jag det – annars vore det ju något fel å mig! Jag brukar skämtsamt säga att det blir för lite sömn mitt på dagen. Skämt åsido – jag är tacksam och jag uppskattar denna livets gåva att kliva upp själv från sängen, att ha ett arbete att gå till och hus och hem, familj och vänner. Det är inte alla förunnat – tyvärr. Vad jag också kan tänka på i detta djupa sammanhang – det är ju att man inte behöver vara rädd för liv och lem, att man inte lever mitt i krigets skugga eller annat elände. Tänk vilken rädsla människor måste känna i många länder, både för sin egen del och även sina barns och släktingars liv. Att alltid gå omkring och vara rädd för flygplan, gevärseld, kulsprutor, militärer och deras fordon. Man kan bara hoppas att man aldrig aldrig skall behöva känna denna typen av rädsla! Det borde ingen människa egentligen behöva vara med om tycker jag. Varför kan inte vi människor leva i fred med varandra – denna korta tid vi finns på jordens yta! Varför kan vi inte leva bredvid varandra, oavsett kultur, religion, politisk åsikt, rastillhörighet eller sexualitet? Detta är något som jag inte kan förstå alls – att kunna respektera varandra och leva i harmoni oavsett alla skillnader – vi är ju människor ändå alla och med samma värde – så anser jag att det borde vara. Vi är alla människobarn komna ur ”någonting” från ”någonstans”. Därför tycker jag att alla är lika värda, men tyvärr så funkar inte detta … vilket är så oerhört tragiskt och ledsamt. Kvinnor och män och barn skall behandlas bra – var dom än finns och lever. Denna problematiken kan man prata och skriva om hur mycket som helst, men det får väl räcka så här. 

Visst kan också dimman vara vacker och speciell – blir lite mystiskt med den, där den sveper sig kring naturen. Det är som långa fingrar från något av skogens alla väsen – för dom tror ni väl på eller ... Själv kan jag aldrig få nog av att titta – verkligen titta – på naturen och alla skiftningar som den gör. Vilka färger det kan bli ibland på himlavalvet – har ni tänkt på det. Och molnen – vilka formationer och variationer det kan bli ibland. Ingen dag är den andra lik egentligen – det finns skiftningar hela tiden i naturen – vilket glädjer mig och många andra. Men tänk – det är inte alla som kan se allt detta – att kunna se – det är också något att vara tacksam för – det är ingen självklarhet att alla kan se. Men hur ofta tänker man på det! Inte alls ofta – ibland behöver man nog få sig en liten och omruskande tankeställare. Man tar så mycket för självklart, men det är ju inte det. Att också kunna höra – vilken lycka! Höra all ljuvlig musik (och även ”oljuvlig”), barnens glada rop (men även gråt!), fågelkvitter (ljuvligt), forsens brus … ja det finns så mycket man vill höra. Sina barns röster förstås … Men även här är det ju så att alla kan inte höra. Synen, hörseln, känseln, empatin, kärleken, lyckan … några byggstenar som gör att man kan känna sig som en ”hel människa”. Finns många andra också förstås – men detta var några viktiga enligt mig. Ja det är sannerligen inte lätt att sluta skriva ”i tid” … det är lätt att det blir för långt och för mycket – man svänger hit och dit i tankeverksamheten. Det är bäst att sluta mitt ”tänkande” för denna gången och jag ber att få återkomma! Alla som orkat läsa ända hit ner – tackar jag förstås! Barbro

Jag måste ju bara skriva några rader här. Hade inte tid igår helt enkelt. Sorry - men så är det ju ibland. Man har mycket av annat och har inte tid att sätta sig ner på ändalykten och skriva i sin blogg.

Idag är det några minusgrader och jag "kopplade" faktiskt bilen här på jobbet. Rutorna hade ett tunt tunt islager över sig i morse när jag hämtade in tidningen, jag satte i sladden så det skulle bli lite varmt i bilen, men fick ändå skrapa rutorna. Jag avskyr just den här tiden. Tiden mellan höst och vinter ... det är mörkt - börjar bli kyligt - kan vara halt fast man tror det är bara asfalten som syns - det blir bättre när väl det här vita kommer - då ljusar det upp och då vet man att nu är det vinter. Inte för att jag längtar till vintern - är ju ingen vintermänniska, även om vissa dagar under vintern är otroligt vackra och fina och visst är det skönt att bara ha inomhus att sköta om. Men jag skall inte klaga på årstiderna - jag tycker det är bra att vi har dom. Både att retas på och glädjas åt. För så är det med oss människor - vi skall ju alltid klaga på nåt.

Men nu skall jag hämta mig en kopp kaffe och fortsätta jobba. Gomorron på er.